196O Bröllopet.
Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.
(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)
196O Den unga skönheten & det unga paret.
De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.
Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.
196O Höggravid en vår.
Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.
Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.
Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.
196O Lillan i Raimos famn.
Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.
Detta är vad kärlek är.
196O Med den förstfödda dottern.
Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.
Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,
av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty
ingenting betyder någonting.
När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.
Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.
Mina ögon väckte intet.
